Klicka på bilden för att komma till min nya blogg!

Det är på grund av de få goda nyheterna som jag valt att idag ge ett stöd till räddningsarbetet i Filippinerna. Gör det du också. 

Inom kort kommer jag att byta blogg. Jag kommer självklar att länka den här, och den kommer fortsätta komma upp på Facebook. Anledningen är att jag haft detta namn och blogg sedan 2007 någon gång, och "kajalpennor" är inte det namn jag vill förknippas med längre. 

 

Min nya blogg kommer vara lik denna, men det kommer att bli mer recept, med bättre kategorier, och även mer inlägg om min vardag och mitt liv. Jag tror att det här kan bli väldigt bra. 

 

Innan jag byter, ni kan väl tipsa mig om vad nu vill ha i bloggen? Mycket bilder, inlägg om träning, mat, tips, vardagsgrejer? Vad gillar ni att läsa om? 

Jag har  inget öppet sår. Jag behöver inga bandage. Jag tappar varken vikt eller hår. Jag har ingen hosta, ingen snuva, har inga synliga åkommor alls. Men på insidan är jag trasig. Jag har en oinbjuden gäst.

 

Sedan ca 8 år tillbaka har jag gått i och ur depressioner. Vissa depressioner kortare, vissa längre, vissa intensiva, vissa lugna. Men jag har alltid känt det som att ingen egentligen har förstått varför. Jag har under dessa låga perioder haft väldigt lätt för att bli sjuk, fått migrän, haft ont i kroppen, varit känslig mot ljus och ljud, känt mig trött och utmattad, sovit dåligt, haft hjärtklappningar, yrsel och haft svårt att minnas saker som kanske nyligen hänt. Jag har alltid trott att det hade att göra med mina depressioner, då man kan få liknande symptom.

 

Hösten 2011 - våren 2012 blev jag sjukskriven för utmattningsdepression, och ordinerad KBT-terapi. Jag hade helt enkelt gått in i väggen. Vissa dagar ville jag, men kunde knappt ta mig ur sängen. Det var som om varenda cell i min kropp skrek NEJ. Terapin kändes förjävlig. Den rev upp sår och ont som jag trodde att jag hade begravt för länge sedan. Men jag insåg mycket, och lite av allt det svåra släppte när jag lärde känna mig själv. När jag våren 2012 fick jobb på ett konditori var jag exalterad, och jobbet fick mig att hamna där jag är idag, på en utbildning för att bli bagare/konditor. Men vägen dit har varit lång. Ni som följt min blogg ett tag vet vilken kamp jag fick gå igenom, ni som inte vet kan läsa mer om det HÄR. Jag har alltså gått hemma under över 1 års tid, och alltid kunna lyssna på min kropp. Jag har sovit så mycket som jag behövt, gått och lagt mig och vilat när jag behövt det, ätit när jag behövt det och gjort det jag har orkat med. När min utbildning började nu i augusti så märkte jag direkt skillnad. Min kropp protesterade mot att gå upp kl. 06, när den tidigare hade fått sova tills den självmant vaknat. Inte konstigt alls, tycker ni, klart det är en omställning att gå från arbetslös till studerande. Men min kropp fungerar inte som den ska. För jag har en oinbjuden hyresgäst.

 

När läkaren frågade mig den där dagen för två veckor sedan, "har du hört talas om Fibromyalgi?" så kände jag bara NEJ. Inte mig. Min mor har sedan många år tillbaka sjukdomen, och jag visste att den var ärftlig, men jag hade aldrig tänkt att den kunde drabba mig. Plötsligt föll alla pusselbitar på plats. Varför jag alltid haft så ont i kroppen, lätt för att bli sjuk, haft yrsel och hjärtklappning etc. Äntligen kom en läkare med ett svar. Kanske inte det svaret jag ville ha, men det var ett svar. Äntligen förstod jag orden från min sambo, "Du har fan alltid ont någonstans." Jag reagerade inte på det då, utan blev mest irriterad över att han inte förstod. Men hur skulle han kunna förstå, när inte ens jag själv eller läkarna visste svaret? Det känns skönt att veta att jag under alla dessa år med smärta i kroppen och konstiga symptom inte bara har inbillat mig, eller bara varit lat. För jag har fått höra båda alternativen, allt för många gånger.

 

Den här veckan har min hyresgäst gått på fullt varvantal. Jag har haft så ont i rygg, länd och axlar att jag har velat gråta, och inte kunnat somna på nätterna pga smärtan. I mina nattliga tankar så insåg jag att jag måste börja tala om för de jag känner hur jag har det, om de någonsin skall kunna förstå. Jag måste lära mig att min hyresgäst inte går att vräka, utan att jag måste lära mig att leva med hen på bästa sätt. Jag söker inte sympati, jag vill inte att någon skall tycka synd om mig. Jag vill bara att ni skall förstå. Det är inte alltid det syns när någon är trasig i kroppen, för man kan inte sätta bandage på insidan.

 

Jag har länge haft tankar på att starta en matblogg. Jag har klurat på namn ett bra tag, och alternativen har varit bland annat:

 

Hannassötabak.blogg.se - fruktansvärt roligt tycker jag.

Hannasmatochbak.blogg.se - refererar till just det, mat och bakning.

Hannasbaktankar.blogg.se - fattar ni, BAK-tankar? Har aldrig sagt att jag har bra humor, kom ihåg det, hehe.

Imittkök.blogg.se - no need to explain that one, right?

 

 Samtidigt så vill jag inte ha en ren matblogg, jag vill kunna dela med mig av både mina recept och mitt liv, i samma blogg. Så nu har jag funderingar på att skapa en blogg med ett nytt namn, som är JAG. Som kan innehålla både härliga recept, men även allt det personliga som jag vill skriva om. Så nu behöver jag er hjälp mina vänner, kom med förslag! Jag vill gärna ha något som jag kan ha lång tid, för som vissa av mina vänner (Menar inte alls Sandra och Anna här, hehe) så vill jag stanna på en och samma blogg under en längre tid. Så, kom med förslag på namn och gärna på vad ni skulle vilja att jag skriver om. För förr eller senare så kommer jag att byta blogg. Det måste bara kännas rätt först. Både namn och design skall få sig en omgång, och förhoppningsvis så blir det jäkligt bra!

 

Fler bilder ifrån sommaren kommer här:

 

Imorgon är det måndag. Det innebär att jag idag har spenderat min sista dag som arbetslös, och kan från och med imorgon kalla mig 'studerande.' Trodde aldrig att jag skulle vilja gå i skolan igen, men när jag såg att det fanns en yrkesutbildning inom Bageri/Konditori så var jag tvungen att söka, och jag kom in!

 

Så nu har jag 52 veckor framför mig med skola, pluggande, bakande, pendlande och lärande. Jag ser fram emot allt jag kommer att lära mig, och att jag efter dessa 52 veckor kan kalla mig bagare och konditor, och inte bara hobbybagare. Jag är dock väldigt nervös inför imorgon. De som känner mig bra vet att jag ogillar nya situationer, såsom att träffa nya människor och känna mig osäker på mig själv. Jag vet att många skriver att jag är så himla duktig och att allt jag bakar och lagar blir så fint och ser så gott ut, men ibland känns det som att jag inte kan något alls. Jag har tex aldrig bakat speciellt avancerade saker, eller ens gjort blommor i sugarpaste. Men det kommer. Alla är vi osäkra på oss själva ibland, och det är sånt man får ta sig igenom bara. Jag vet ju att jag kan, och att jag dessutom går den här utbildningen för att lära mig mer, för att bli bättre. Jag är så lyckligt lottad över att äntligen få uppleva min dröm, och att jag i min nervositet har en fin vän som tar ner mig på jorden ibland. När jag uttryckte min nervositet för Emma så fick jag bland annat detta:

 

 

Tänk att några få ord kan ge en så mycket styrka och glädje. Det är skönt att veta att det finns folk runt omkring en som verkligen bryr sig om en, och som kan lyfta en genom bara några få ord. Häromkvällen kände jag mig lite deppig och ringde en vän, och efter en promenad och lite struntprat så kändes det bättre. Jag är sån som behöver prata om hur jag mår, men har svårt att göra det 'på riktigt.' När de flesta frågar hur jag mår så svarar jag "bra." Fast att jag egentligen inte alls mår bra. Det finns bara vissa få som jag verkligen kan öppna mig för, och som jag säger direkt till att 'Nja, det är faktiskt inte så bra med mig idag..' och jag vet att de kommer att finnas där för mig. Älskade vänner ♥

 

Hur som helst, min sista dag som arbetslös har jag spenderat genom att sova alldeles för länge, tvättat, gjort rent i kattlådan, ätit massa god mat som blev över från kräftskivan igår, samt att redigera lite bilder till nästa blogginlägg som kommer upp imorgon. Inom en snar framtid så kommer det även recept på morotsmuffins, örtköttbullar i tomatsås och bilder ifrån kräftskivan. Men nu skall jag ta en kopp thé och försöka lugna nerverna inför imorgon så jag kan sova sen. Med tanke på att jag känner mig själv så lär jag somna alldeles för sent. Men men, under kan ju ske. Heja mig!

 

 

 

 

Ibland har jag frågat mig själv vad lycka är, och vart man hittar den. Vad som gör att man är lycklig. Otaliga gånger har jag frågat mig själv hur man gör, och hur man behåller den. Utan att hitta ett svar. Idag sitter jag här och förstår äntligen vad det är.

 

Jag har aldrig varit materiell av mig, har aldrig haft de senaste teknikprylarna, de populärast kläderna eller haft råd till att köpa speciellt mycket. Jag fick ofta som barn och tonåring ärva kläder och grejer från min äldre syster, eller så fick jag något när jag verkligen behövde det. Det har gjort att jag uppskattat det jag har fått, istället för att se till det jag inte hade. Min barndom och mina tonår var väldigt - turbulenta. Många gånger hamnade jag i situationer jag inte kunde ta mig ur eller förklara, oftast för att jag inte ens visste svaret själv. Jag var osäker i mig själv, osäker på min familj och mina vänner, osäker på världen i sig. Jag gick mellan att bo vid mamma, till pappa, till mamma, till jourfamilj, till ungdomsboende, till pappa, till egen lägenhet. Jag minns faktiskt inte hur många gånger jag flyttat under åren, men många är det. Jag hamnade efter i skolan pga. depression och sjukdom, och när skolan inte kunde ge mig andra alternativ än praktik så gav jag upp. Jag grävde ner mig i något slags hål som jag inte verkade kunna ta mig ur. Jag blev kär, blev sviken, fick vänner, blev baktalad, fick bra nyheter, fick dåliga nyheter. För varje gång något i mitt liv verkade gå uppåt, så kom det alltid något som slängde mig tillbaka in i hålet, och höll mig kvar. Små glimtar av glädje, men aldrig under dessa år kände jag mig lycklig. Jag kunde sitta i timmar på balkongen med några cigaretter och en termos med kaffe, stirra upp mot himlen och fråga mig själv vad jag skulle behöva göra för att hitta lyckan, och få känna hur det kändes att säga att man är lycklig, på riktigt.

 

Först nu inser jag att det finns små korta stunder då jag känt mig lycklig. Då mina småbröder sprang fram till mig när jag kom hem från en jobbig dag i skolan och gav en världens största kramar. Då jag galopperade med min häst över ängarna, med vinden mot ansiktet. Då min morfar berättade roliga historier i hängmattan på vårt sommarställe. Då jag satt på trappan hos min far och blickade upp mot stjärnorna, och lugnet föll över mig. Då var jag lycklig.

 

Men vad handlar lycka om egentligen? Vad krävs för att man skall vara lycklig, och hur känns det?

För några år sedan var jag fortfarande osäker i mig själv, jag var i ett destruktivt förhållande, arbetslös utan utbildning, bodde i en spartansk etta och spenderade dagarna med att sova, röka, se på film och umgås med vänner. När jag slog mig fri från förhållandet så bestämde jag mig för att vara just - fri, tänka på mig själv och bara få må bra. Det gick som vanligt, inte som planerat. Jag träffade Thobias, var nära på tvungen att flytta tillbaka till Gotland, flyttade ihop lite väl tidigt, bytte lägenhet, fick jobb, fick utmattningsdepression, blev sjukskriven, flyttade till Arboga, fick jobb, fick dra in facket och kämpa i 10 månader för att få ut lön och arbetsgivarintyg, samtidigt som jag brottades med jobbiga tankar om vem jag var och vart jag hörde hemma. Från ingenstans började bra saker hända mig. Jag fick ut min lön, fick retroaktiv a-kassa, fick högre a-kassa än väntat, råkade av slump se ett radhus som jag och Thobias tittade på(mest för skoj), fick reda på att min betalningsanmärkning försvann dagen innan så vi fick lån av banken, fick huset trots att det kunde bli budgivning som kunde skena iväg, blev av med den förra lägenheten så vi inte fick dubbla hyror, fick reda på att jag kom in på min utbildning till hösten och alltså skall uppfylla min dröm om att bli konditor. Allt gott händer på samma gång, och nu sitter jag här. I mitt drömhem, med min fina Thobias, med min kommande utbildning, med ett stort hopp om framtiden. Jag har inget svar på vad som krävs för att vara lycklig, jag vet inte hur man gör, jag kan inte ge er några råd. Jag vet inte om det är allt jag har, som jag tidigare inte haft, eller om det är för att det går bra just nu, men för första gången i mitt liv så kan jag sitta här, med tårar i ögonen och säga för mig själv att..

 

 

4 portioner

 

400g köttfärs

5 dl passerade tomater
1 morot
1 gul lök

1 grön paprika

4 små potatisar

1/2 dl köttfond
1 liter vatten
2 st king solo vitlök
2 tsk chilipulver
2 tsk paprikapulver

1 tsk cayennepeppar

1 nypa socker
Salt & peppar efter smak

 

Bryn köttfärsen i smör, ha i hälften av kryddorna och lägg åt sidan. Hacka lök, potatis, paprika och morot i lagom munsbitar och bryn allt i en gryta. Häll på vatten, köttfond, pressad vitlök och passerade tomater. Häll i köttfärsen och krydda med resterande kryddor.

Låt småkoka tills rotsakerna mjuknat, smaka av med salt & peppar och en liten nypa socker.
Servera med en klick crème fraiche och en bit gott bröd!