Ibland känner jag en känsla av att jag är ensam i hela världen.
No one to hold, no one to share.
Jag är definitivt en människa som behöver kärlek i mitt liv.
Och då menar jag inte den kärlek man delar mellan vänner, eller familj.
För den kommer jag alltid att ha.
Den kärlek jag menar är den kärlek ma nser på film.
Och jag är fullt medveten om att jag i tidigare inlägg skrivit att den sorts kärlek inte existerar mer än i våra drömmar och fantasier. Men samtidigt, vad är vi utan drömmar?
Vad skulle världen vara utan fantasier?

Det finns stunder då jag saknar min förra kärlek. Gråter floder över honom.
Igår fick jag det svart på vitt, han har gått vidare.
Han talade om för mig att jag borde vara beredd på att han nu kommer börja träffa någon.
Då han är trött på att vara ensam.
Vilket jag inte reagerade på förrän ikväll, då denna känsla av ensamhet kom över mig.

Är kärlek bara ett sätt att slippa ensamheten?
Ett sätt att eliminera känslan av ensamhet, och ersätta den med något annat?
Är man verkligen bara så ensam, att man söker sig till någon att älska?
Någon som älskar en själv?

Jag känner mig otroligt ensam vissa stunder.
Och det är trots att jag har underbara vänner och nyss har varit och hälsat på familjen.
Men det är kvällar som denna, som jag inser saker.
Kvällar då jag sätter mig på balkongen med en cigg, ser upp mot stjärnorna och börjar tänka.
Oftast med musik i lurarna.
Musiken ger mig inpiration, glädje och en känsla av att existera.
Men samtidigt ger musik mig sorg, och klarhet.
Klarheten ikväll var att jag är ensam.
Men samtidigt att jag inte behöver någon.

Jag letar inte efter kärlek.
Jag vill inte ha kärlek.
För jag är hellre ensam, än söker kärlek av fel orsak.
Visst saknar jag någon att hålla om på natten, någon att viska god morgon till,
någon att berätta för hur mycket jag älskar honom, bara genom en blick.
Men hur ensam jag än känner mig,  söker jag inte efter något som kan eliminera ensamheten.
Kärlek skall komma självmant.

Jag har alltid varit en förhållande-person, jag vill alltid ha någon där.
Men frågan är, är jag det på grund av att jag bara inte vill känna mig ensam?
Jag tror det. Hur illa det än låter.
Utan att vara skrytsam har jag beundrare hit och dit skulle kunna välja vem som helst i högen.
Men så länge jag har någon annan i tankarna, kommer jag vara ensam.
Och jag kommer inte klaga över det.
Jag är hellre ensam, än påbörjar ett förhållande, som bygger på att eliminera min egen ensamhet.
För jag vet vem jag är.
Jag klarar mig, trots ensamheten.

Och det mest komiska är, att min förra kärlek fick mig inse det.
Han fick mig att inse att hur mycket man än kan älska någon,
finns det ett slut på det underbara.
Genom alla tårar och alla kvällar av bråk, fick han mig att inse att jag är stark ensam.
Jag är självständig och jag kan förvandla min sorg och ensamhet till något annat.
Något jag kan le för.

Tills den dag jag kan träffa honom igen, inte känna ånger, sorg och framförallt kärlek,
kommer jag vara ensam.
Jag vet att det låter klyschigt och fånigt, men jag älskade honom otroligt.
I think I still do.
Den dagen jag inte gör det längre, den dagen skall jag omfamna ensamheten och släppta taget.
Gå vidare och vänta, inte söka, efter kärlek igen.
Låta den komma självmant, med all sin charm.

Tills dess, är jag glad för ensamheten, lugnet, självständigheten.
Är glad att jag kan vara mig själv, och veta att trots många svårigheter genom livet,
för första gången i mitt liv är stark ensam.

And it's all because of you.