Att vara medmänniska

2013-11-13 | 10:21:23
Något som jag tycker är väldigt viktigt är att ha förståelse och insikt i vad som händer runt omkring en i världen. Människor svälter ihjäl, hedersmord i familjer, mord, våldsbrott och barnarbete är bara ett fåtal. Det är så man blir ledsen och förbannad varje gång man läser tidningen, och nästan överväger att ge fan i att läsa. För jag vill inte läsa om barn som används som slavar, om svält och katastrofer. Jag vill läsa goda nyheter. Jag vill läsa om barn som får gå i skolan, kvinnor och män som kan försörja sina familjer och samhällen som hjälps åt att bygga framtiden.

Det är på grund av de få goda nyheterna som jag valt att idag ge ett stöd till räddningsarbetet i Filippinerna. Gör det du också. 









Vad är lycka?

2013-07-04 | 00:48:00
Ibland har jag frågat mig själv vad lycka är, och vart man hittar den. Vad som gör att man är lycklig. Otaliga gånger har jag frågat mig själv hur man gör, och hur man behåller den. Utan att hitta ett svar. Idag sitter jag här och förstår äntligen vad det är.
 
Jag har aldrig varit materiell av mig, har aldrig haft de senaste teknikprylarna, de populärast kläderna eller haft råd till att köpa speciellt mycket. Jag fick ofta som barn och tonåring ärva kläder och grejer från min äldre syster, eller så fick jag något när jag verkligen behövde det. Det har gjort att jag uppskattat det jag har fått, istället för att se till det jag inte hade. Min barndom och mina tonår var väldigt - turbulenta. Många gånger hamnade jag i situationer jag inte kunde ta mig ur eller förklara, oftast för att jag inte ens visste svaret själv. Jag var osäker i mig själv, osäker på min familj och mina vänner, osäker på världen i sig. Jag gick mellan att bo vid mamma, till pappa, till mamma, till jourfamilj, till ungdomsboende, till pappa, till egen lägenhet. Jag minns faktiskt inte hur många gånger jag flyttat under åren, men många är det. Jag hamnade efter i skolan pga. depression och sjukdom, och när skolan inte kunde ge mig andra alternativ än praktik så gav jag upp. Jag grävde ner mig i något slags hål som jag inte verkade kunna ta mig ur. Jag blev kär, blev sviken, fick vänner, blev baktalad, fick bra nyheter, fick dåliga nyheter. För varje gång något i mitt liv verkade gå uppåt, så kom det alltid något som slängde mig tillbaka in i hålet, och höll mig kvar. Små glimtar av glädje, men aldrig under dessa år kände jag mig lycklig. Jag kunde sitta i timmar på balkongen med några cigaretter och en termos med kaffe, stirra upp mot himlen och fråga mig själv vad jag skulle behöva göra för att hitta lyckan, och få känna hur det kändes att säga att man är lycklig, på riktigt.
 
Först nu inser jag att det finns små korta stunder då jag känt mig lycklig. Då mina småbröder sprang fram till mig när jag kom hem från en jobbig dag i skolan och gav en världens största kramar. Då jag galopperade med min häst över ängarna, med vinden mot ansiktet. Då min morfar berättade roliga historier i hängmattan på vårt sommarställe. Då jag satt på trappan hos min far och blickade upp mot stjärnorna, och lugnet föll över mig. Då var jag lycklig.
 
Men vad handlar lycka om egentligen? Vad krävs för att man skall vara lycklig, och hur känns det?
För några år sedan var jag fortfarande osäker i mig själv, jag var i ett destruktivt förhållande, arbetslös utan utbildning, bodde i en spartansk etta och spenderade dagarna med att sova, röka, se på film och umgås med vänner. När jag slog mig fri från förhållandet så bestämde jag mig för att vara just - fri, tänka på mig själv och bara få må bra. Det gick som vanligt, inte som planerat. Jag träffade Thobias, var nära på tvungen att flytta tillbaka till Gotland, flyttade ihop lite väl tidigt, bytte lägenhet, fick jobb, fick utmattningsdepression, blev sjukskriven, flyttade till Arboga, fick jobb, fick dra in facket och kämpa i 10 månader för att få ut lön och arbetsgivarintyg, samtidigt som jag brottades med jobbiga tankar om vem jag var och vart jag hörde hemma. Från ingenstans började bra saker hända mig. Jag fick ut min lön, fick retroaktiv a-kassa, fick högre a-kassa än väntat, råkade av slump se ett radhus som jag och Thobias tittade på(mest för skoj), fick reda på att min betalningsanmärkning försvann dagen innan så vi fick lån av banken, fick huset trots att det kunde bli budgivning som kunde skena iväg, blev av med den förra lägenheten så vi inte fick dubbla hyror, fick reda på att jag kom in på min utbildning till hösten och alltså skall uppfylla min dröm om att bli konditor. Allt gott händer på samma gång, och nu sitter jag här. I mitt drömhem, med min fina Thobias, med min kommande utbildning, med ett stort hopp om framtiden. Jag har inget svar på vad som krävs för att vara lycklig, jag vet inte hur man gör, jag kan inte ge er några råd. Jag vet inte om det är allt jag har, som jag tidigare inte haft, eller om det är för att det går bra just nu, men för första gången i mitt liv så kan jag sitta här, med tårar i ögonen och säga för mig själv att..
 
jag är lycklig.

Hannah Victoria Klasson, 24 år gammal och bor i Arboga tillsammans med min sambo Thobias och våra katter Gibson och Pripps. Utbildar mig just nu till bagare/konditor. Tycker om matlagning, att baka, fotografera och umgås med nära och kära. I min blogg kommer ni få många härliga recept!
RSS 2.0