Nu har jag varit duktig och uppdaterat  tre gånger på två dagar, ni är chockade, eller hur? ;)

Det här med en bästa vän tycker jag är svårt. Jag har bra vänner, mindre bra vänner, och jag har riktigt bra vänner. Jag vill dock inte sätta någon i ett fack, och säga att någon är bättre än någon annan, för alla är bra på olika sätt, på sina egna sätt.

Någon jag iallafall vill nämna, som är en riktigt bra vän är min fina Johanna. Hon är alltid så himla gullig mot mig, och jag vet att hon alltid är ärlig, något som är viktigt för mig. Johanna och jag har inte alltid varit så nära vänner, det är nu på senaste tiden vi har börjat öppna oss för varandra och det känns riktigt bra! Inte bara för att jag kan prata ut om mina 'problem', men också för att det känns bra att veta att hon kan prata med mig om sina. När vi ses behöver vi inte alltid festa eller vara ute för att ha kul tillsammans, för med henne skrattar man så man får ont i magen ändå. Skratt är sånt man behöver ha varje dag, och det finns inte en tråkig stund med den lilla bruttan och mig i samma rum, vare sig vi bara ser på en film eller tar en fika hemma hos någon av oss, så har vi altid roligt tillsammans, och varje gång vi säger hejdå ser jag redan fram emot att träffa henne nästa gång. Hon är en riktigt fin vän till mig, som jag hoppas att jag kommer få ha kvar en lång tid framöver. Finaste du <3

Sen är ju frågan hur man definerar en vän, då jag har många vänner som bor långt ifrån mig, och som kanske inte kan finnas där för mig på samma sätt, eller träffas så ofta som kanske andra kan. Defineras dom som sämre vänner i våra tankar pga avståndet mellan oss, eller på hur ofta man pratar med varandra? Slutar någon vara ens bästa vän när man inte pratat med varandra på någon månad, eller spelar det ingen roll?

Vad tycker ni definerar en riktigt bra vän?

Jag vill iallafall nämna några av mina vänner som betyder mycket för mig, vare sig vi bor grannar eller 100 mil ifrån varandra: Anna, Lizz, Rebecca, Sofia, Nathalie, Emma, David, Tilda, Klaggen, Angelin, Lukazs, Melina och alla ni andra, ni betyder <3

Det här med kärlek är en svår sak att svara på, eftersom det finns så många olika sorters kärlek, och alla tolkar kanske inte kärlek på samma sätt. För ett par år sedan skrev jag om hur jag såg på kärlek då, och jag tror nog att den stämmer ganska bra fortfarande:

"Jag har tänk på det här med kärlek.
Kärlek är aldrig som på film.
Varje gång jag ser en kärleksfilm tänker jag ”åh, en sån kille vill jag ha.”
Men ärligt, såna killar finns inte

Film får oss att bli orealistiska.
Får oss att tänka orealistiskt

Film gör så vi får förhoppningar, förväntningar, önskan, hopp.
Men egentligen, kan vi aldrig finna sån kärlek som dom på film har.
Inte förrän vi inser, att det är våra egna orealistiska förväntningar som hindrar oss från att hitta den perfekte, ni vet 'Mr. Right' kan vi faktiskt hitta honom.

Jag må vara ung, eller gammal, beror på från vems synvinkel man ser ifrån,
men jag har genom mina år älskat, till den vad jag trodde var den allra högsta grad.
Och kanske har jag det. Kanske har jag det inte.

Man vet aldrig förrän man träffat en ny, en som passar bättre.

Kärlek är som ett par skor.
Man hittar ett par som passar perfekt, som är fina och bekväma, trygga.
Sedan, när man haft dom ett tag, blir dom slitna, för safe, och för tråkiga.
Och då köper man ett par nya skor.
Och de nya skorna man köper passar alltid, mark my word, alltid bättre än dom gamla.

Men hur är kärleken egentligen?
Hur känns det att vara hela någons värld?
Jag vet faktiskt inte.
För jag har aldrig fått känslan av att vara det.

Jag vet att jag varit älskad av mina tidigare partners,
men jag har aldrig fått känslan av att de verkligen tycker att jag, Hannah,
är deras hela värld, och beyond.

Det är det jag alltid försöker ge mina partners.
Känslan av att vara allt.

Alla vill vi ha den där kärleken dom har på film.
Alla killar är perfekta på film.
Just det, på film.

Film och television är bara ett sätt för oss människor att få drömma oss bort.
Få fantisera om något vi inte kan få.
Kunna något vi inte kan.
Göra saker vi inte vågar.

Film får oss omedvetet att skapa förväntningar, som ingen kan leva upp till.
För ärligt, om du hade en pojkvän som var precis som i filmerna,
En totalt perfekt pojkvän, snygg, artig, omtänksam, charmig, romantisk, alla bra egenskaper du kan räkna upp..
Vore det inte tråkigt?

Jag vet i alla fall att det jag älskar med människor,
det som verkligen får mig att älska någon, är deras brister, och deras fel.

Jag vet, låter som en klyscha, huh?
Men ärligt, det är inte förrän efteråt man inser att vad man älskade hos personen mer var dess brister och fel,
än deras bra egenskaper.

Jag vet att när jag och min förra kärlek bröt upp saknade jag alla dåliga egenskaper han hade,
trots att jag hatade dom under vår tid tillsammans.

Ta människor för vad dom är.
För dom kommer alltid vara sig själva.
Jag kommer aldrig att försöka ändra på en person, någonsin.
Om jag inte kan älska någon för hur personen är, utan att försöka ändra på honom.
Vem är jag då att älska?

Och ärligt, vi vet att det inte alla gånger är så lätt.
Men vi skapar kärleken.
Vi gör kärleken till vad vi vill att den skall vara.
Jag, jag vill att min skall vara äkta."

Sedan jag skrev denna text har det hunnit hända väldigt mycket.
Jag har inte bara slutat använda mig utav orealitiska förväntningar, och insett att jag själv bestämmer min framtid, utan jag har också träffat någon som faktiskt får det att pirra i min mage varje dag.
Och hur klyschigt det än låter att skriva så varje gång man är kär i någon,
så känns det på ett helt annat sätt den här gången.

Kanske för att man börjar inse att det snart är dags att skaffa familj, hus och barn, Villa, Volvo, vovve liksom.
Kanske är det för att det är rätt.

Det finns inget som är rätt eller fel gällande hur man tolkar kärlek, eftersom vi alla är olika.
Jag vet bara att när jag vaknar på morgonen och ser min Thobias,
så börjar min dag med ett leende inombords.

Precis som det borde vara.