Jag har  inget öppet sår. Jag behöver inga bandage. Jag tappar varken vikt eller hår. Jag har ingen hosta, ingen snuva, har inga synliga åkommor alls. Men på insidan är jag trasig. Jag har en oinbjuden gäst.

 

Sedan ca 8 år tillbaka har jag gått i och ur depressioner. Vissa depressioner kortare, vissa längre, vissa intensiva, vissa lugna. Men jag har alltid känt det som att ingen egentligen har förstått varför. Jag har under dessa låga perioder haft väldigt lätt för att bli sjuk, fått migrän, haft ont i kroppen, varit känslig mot ljus och ljud, känt mig trött och utmattad, sovit dåligt, haft hjärtklappningar, yrsel och haft svårt att minnas saker som kanske nyligen hänt. Jag har alltid trott att det hade att göra med mina depressioner, då man kan få liknande symptom.

 

Hösten 2011 - våren 2012 blev jag sjukskriven för utmattningsdepression, och ordinerad KBT-terapi. Jag hade helt enkelt gått in i väggen. Vissa dagar ville jag, men kunde knappt ta mig ur sängen. Det var som om varenda cell i min kropp skrek NEJ. Terapin kändes förjävlig. Den rev upp sår och ont som jag trodde att jag hade begravt för länge sedan. Men jag insåg mycket, och lite av allt det svåra släppte när jag lärde känna mig själv. När jag våren 2012 fick jobb på ett konditori var jag exalterad, och jobbet fick mig att hamna där jag är idag, på en utbildning för att bli bagare/konditor. Men vägen dit har varit lång. Ni som följt min blogg ett tag vet vilken kamp jag fick gå igenom, ni som inte vet kan läsa mer om det HÄR. Jag har alltså gått hemma under över 1 års tid, och alltid kunna lyssna på min kropp. Jag har sovit så mycket som jag behövt, gått och lagt mig och vilat när jag behövt det, ätit när jag behövt det och gjort det jag har orkat med. När min utbildning började nu i augusti så märkte jag direkt skillnad. Min kropp protesterade mot att gå upp kl. 06, när den tidigare hade fått sova tills den självmant vaknat. Inte konstigt alls, tycker ni, klart det är en omställning att gå från arbetslös till studerande. Men min kropp fungerar inte som den ska. För jag har en oinbjuden hyresgäst.

 

När läkaren frågade mig den där dagen för två veckor sedan, "har du hört talas om Fibromyalgi?" så kände jag bara NEJ. Inte mig. Min mor har sedan många år tillbaka sjukdomen, och jag visste att den var ärftlig, men jag hade aldrig tänkt att den kunde drabba mig. Plötsligt föll alla pusselbitar på plats. Varför jag alltid haft så ont i kroppen, lätt för att bli sjuk, haft yrsel och hjärtklappning etc. Äntligen kom en läkare med ett svar. Kanske inte det svaret jag ville ha, men det var ett svar. Äntligen förstod jag orden från min sambo, "Du har fan alltid ont någonstans." Jag reagerade inte på det då, utan blev mest irriterad över att han inte förstod. Men hur skulle han kunna förstå, när inte ens jag själv eller läkarna visste svaret? Det känns skönt att veta att jag under alla dessa år med smärta i kroppen och konstiga symptom inte bara har inbillat mig, eller bara varit lat. För jag har fått höra båda alternativen, allt för många gånger.

 

Den här veckan har min hyresgäst gått på fullt varvantal. Jag har haft så ont i rygg, länd och axlar att jag har velat gråta, och inte kunnat somna på nätterna pga smärtan. I mina nattliga tankar så insåg jag att jag måste börja tala om för de jag känner hur jag har det, om de någonsin skall kunna förstå. Jag måste lära mig att min hyresgäst inte går att vräka, utan att jag måste lära mig att leva med hen på bästa sätt. Jag söker inte sympati, jag vill inte att någon skall tycka synd om mig. Jag vill bara att ni skall förstå. Det är inte alltid det syns när någon är trasig i kroppen, för man kan inte sätta bandage på insidan.