Det senaste tiden har jag varit upptagen på dagarna med att jobba - vilket medfört att jag varit dödstrött om kvällarna och inte direkt orkat umgås med någon.
Men då och då har jag hört av mig till mina vänner och velat göra något, men det visar sig varje gång att de inte har tid, eller är med andra.

En av mina vänner jobbar väldigt mycket, både dag som natt, så jag kan förstå att hon har svårt att hitta tid för mig. Men det jag inte kan förstå är att hon verkar ha all tid i världen - för sina andra vänner.

En annan vän har fullt upp med pojkvän och lägenhet och jobb, så henne hör man inte ofta från.

Men de vänner som faktiskt inte har jobb, som har 24 timmar om dygnet att faktiskt kunna höra av sig på, och vilja umgås på, de hör inte av sig.

Om det är så det skall vara att bli vuxen, när alla jobbar och står i med sitt eget, och inte har tid för lite vänskap emellanåt, då vill jag fortfarande vara en omogen liten fjant som får träffa och umgås med sina vänner.
Mina vänner betyder otroligt mycket för mig, och utan dom känner jag mig delvis tom.
Är det så mycket begärt att vilja träffa sina vänner once and a while?

Något annat som kommit upp i mina tankar är dessa jävla löften.
Folk lovar mig saker gång på gång , men oftast är det ingen som håller vad de lovar.
Även om det för de kanske är en skitsak, så är det inte det för mig.
Säger man något så tycker jag att man skall hålla det.
Kallas det önskemål - eller girighet?

Just nu är jag inte alls på topp.
Det är så sjukt mycket som cirkulerar i mitt hjärnkontor att jag snart bara vill spy på allt.
Min mor har blivit sämre och det enda jag vill är att åka ner till henne och ta hand om henne,
samtidigt som jag inte vill ner till ön och tampas med vad min far skall göra denna sommar.
   Under mina 21 år har min pappa aldrig tagit med mig på semester, eller åkt någonstans med mig. Ville jag ner på hamnen och fiska fick jag böna och be i flera dagar för att han ens skulle ta sig tid att fundera på saken. Denna sommar åker han till Ölands djurpark, High Chaparall OCH Legoland i Danmark med mina småbröder - allt under en veckas tid.
  Det jag frågar mig är vad jag gjort fel. Varför han aldrig velat ta med mig någonstans?
Jag har försökt tänka att han inte hade samma tid och samma pengar, samma möjlighet, men sanningen är att han hade det. Han hade tid, pengar, möjlighet, men det han inte hade var viljan. Vilket bara får mig att känna att just jag inte var någon han ville umgås med.

Jag och min far har inte direkt någon bra kontakt, det tar ibland månader mellan gångerna han ringer mig. På min 20-årsdag fick hans FRU säga åt honom att dom skulle ge mig något i present. Och det är fucked up. Han är min pappa och det är HAN som borde vilja ge mig något, inte hans fru.

Jag förstår bara inte varför jag inte verkar räcka till?
Även mamma har semestrat med både min syster och bror, men jag har aldrig fått följa med.
Jag förstår inte vad jag gör fel..

Att nu vilja att pappa faktiskt vill göra något med mig vore ju bra fel (?).
Jag är inte liten längre, och jag "uppskattar" inte längre djurparker och tivolin på samma sätt som när jag var liten. Då var det upplevelsen som var det roliga - nu är det sällskapet.
Att vilja att ens förälder ska ta med en på något nu, när de kan, är det önskemål  - eller girighet?

Egentligen borde jag bara släppa det och gå vidare, och se till det jag faktiskt har i dagsläget. Men det är svårt när man tänker tillbaka på vad mina bröder får - som jag aldrig fick.
Materiella saker rör mig inte i ryggen, men då och då vore det trevligt att faktiskt få bli våldgästad av min familj, då jag bott i Köping i nära 3 år, och varit och hälsat på hemma minst en-två gånger om året.
Är det för mycket begärt?

Det vore så otroligt trevligt att bara kunna få ett sms eller få höra från min pappa att han saknar mig - men det händer bara inte. Antingen saknar han mig inte, eller så är han nöjd med sin nya familj - och sitt nya liv.

Jag försöker verkligen att inte klandra mina föräldrar för något, för jag har verkligen inte varit guds bästa barn. Jag har inte ens varit guds barn. Jag har varit en riktig finne i röven för att tala klarspråk.
Men ändå så sitter jag och saknar och älskar mina föräldrar över allt annat, och vill inget hellre än att få ett "hur har du det"-sms från pappa, eller ett "vi kommer och hälsar på"-sms från mamma.
Är det för mycket att önska?

Om bara några dagar blir jag sambo.
Och jag borde vara lyckligare än någonsin. Men om andra saker tynger en, har man svårt att se det fina man har. Jag säger inte att jag vill ha ett liv utan problem, för det vill jag absolut inte, då jag vet att problem stärker en något otroligt, men jag vill för en gångs skull bara kunna säga att "jag mår bra nu" och faktiskt känna det i varje del av min kropp. Ändå ut i lilltån.

I sommar kommer jag åka till Gotland, och jag kommer träffa hela min familj.
Om jag hittar modet att göra det så skall jag prata med min far, men på något sätt känns det som om han mest skulle rycka på axlarna. Vilket gör att modet kryper ner i halsgropen på mig - och stannar där.

Just nu behöver jag bara lite stöd från mina vänner, speciellt från den bästa vän jag har, som snart även blir min sambo. Men ibland blir det fel, och då måste man rätta till det. Göra rätt för sig.

Känner att det här blev ett väldigt personligt och långt inlägg, men förhoppningsvis är det bara mina närmaste som läser, och om inte - who cares?

I've gotta learn to keep it real.