Jag tänkte på dig idag.
Jag tänkte på dig igår, och dagen innan det.
Jag tänkte på dig när jag hörde den där låten, och jag tänkte på dig när jag började gråta av saknad.

Det är bara det att jag skulle behöva någon att prata med nu.
Jag vill så gärna kunna prata med dig, krama om dig en sista gång, berätta om hur jag har det. Jag vill att du skall få träffa mina vänner, de som gör mitt liv bättre.
Jag vill att du skall få träffa min blivande man, mannen till mina blivande barn, min underbara. Jag vill prata fiske, båtar och dra Bellman historier med dig. Det är så mycket jag vill berätta, men inga öron är rätt, för de är inte dina.

Jag trodde du förstod hur mycket jag behövde dig, att du skulle stanna lite till.
Hade jag vetat att den där kramen skulle bli den sista, då hade jag aldrig släppt taget om dig.
Jag hade kramat och kramat, tills jag inte skulle ha någon ork kvar i kroppen.
Och när mina armar var så trötta, så skulle jag krama lite till.

För nu kan jag inte krama dig.
Jag kan inte se ditt leende en gång till.
Eller höra ditt skratt en sista gång.
Hur mycket jag än blundar och önskar mig dig varje födelsedag när jag blåser ut ljusen,
så finns du tamigfan inte där ändå.
Du är precis lika borta som innan.

Och jag grämer mig över att jag inte fanns där.
För att säga adjö.
För att säga det mitt hjärta velat säga så länge.
Det gör så ont i mig att veta, att det alltid kommer vara försent.
Och att varje andetag du tog, var lika tungt som mina är idag.

Och det grämer mig att hur mycket jag än ropar på dig, så kommer inget svar.
Hur hade du tänkt att jag skulle kunna leva resten av mitt liv - utan dig?

Ännu en dag går förbi, och jag står fortfarande ensam.
Var du tvungen att gå, och lämna min värld till enbart mig själv?
Varje dag sitter jag och undrar.
Men lik förbannat får jag inget svar.

Du måste ju förstå att jag behöver dig här.
Du fattas mig.