Såg nyss filmen Titanic på trean. Jag hatar den filmen.
Den får mig att gråta floder varje gång jag ser den.
Den har såna små, men betydelsefulla budskap i sig, och efteråt kan jag inte låta bli att fundera.
För fundera är något jag råkar göra väldigt ofta.

Uppskattar jag verkligen alla människor i mitt liv som jag borde göra?
Ärligt svarat - Nej, det gör jag inte.
  Varför inte, kan man ju då undra. Jo, det ska jag förklara..
Jag tänker för lite. 
Jag funderar på allt mellan himmel och jord, allt mellan hallon och pannkaka,
men tänker jag  verkligen på de människor jag imorgon kanske har förlorat?
  Jo, visst gör jag det. Men alldeles för lite.
Visst kan man inte alltid leva varje dag som om den vore en sista.
Många dagar vaknar jag upp och tänker "samma visa om och om."
Fast det är aldrig samma visa egentligen.
Varje dag är en ny upplevelse, ett nytt minne.
Även om det inte är ett speciellt minne, som du alltid vill ha med dig, så är det ett minne.
Vi upplever nya saker varje dag. Tack vare situationer och andra människor.
  Du är en del någon annan uppleverse.

Något man inte får glömma enligt mig.
Jag vet hur jag upplever mina dagar, mina nätter, mina veckor och mina år.
Men någon annan kanske inte ser på mitt liv, såsom jag gör det.
  Egentligen var det inte hit jag ville komma, mina tankar flög iväg med mig, sånt händer lätt mig.
Det jag i början ville skriva ner, för att jag verkligen vill minnas känslan,
och mitt minne suger hästballe,
var att jag verkligen inser vad folk betyder ibland.
Som nu, efter en sån otroligt stor film som Titanic.

Två människor möts på en båt, förälskar sig på bara någon dag, och upplever en stor katastrof.
Och det som förundrar mig är att dom kanppt känt varandra en vecka,
men ändå gör dom verkligen allt för att rädda varandra, och visa sin kärlek till varandra innan skeppet skall gå under.
Hur många gånger händer det egentligen, in REAL LIFE så att säga.
Den sortens kärlek man ser på filmer, existerar den?
Mitt svar på frågan är ja.
  För jag har upplevt den.
Jag har inte förälskat mig i en man på en båt under några dagar, som senare kommer sjunka.
Jag har inte kämpat för mitt liv med någon, som räddat mig, och som jag räddat.
Men jag har upplevt den sortens kärlek som dom visar i filmen.
Den sortens kärlek när man kan ligga bredvid den man älskar när han sover, och gråta av lycka.
Jodå, det hände för inte alls länge sedan, ask him.
Det förvånar mig ibland hur mycket jag kan älska någon.
För varje gång jag verkligen tänker på det, förstärks det så otroligt.
Och känslan av otrolig kärlek, kan både smärta och skänka lycka.
Förhoppningsvis mer av det sista.

Hur som helst.. back to start.
I mitt tonåriga liv gav jag mina föräldrar ett rent helvete. Speciellt min mor.
Jag hatade att göra som hon ville, som hon bad om, det hon tyckte.
Jag antar att jag var rebellisk av mig, kände mig missförstådd, osynlig och felbehandlad.
Vem gör inte det i tonåren?
  Jodå, jag var ett litet djävulsbarn minsann!
Skrek och gapa, slog i väggar och golv, ljög om saker, hittade på saker, allt möjligt.. för att få hennes uppmärksamhet,
för att få henne att ge mig lite mer kärlek.
Men det vände totalt, och istället för att ge mig mer kärlek som jag önskade, gav hon mig mer skrik och gnäll.
Jag förstod inte då, att det inte bara var jag som mådde dåligt.
Jag önskar jag hade insett det som jag gör nu..

För trots allt, även om hon gav mig a hard time, så gav jag henne minst en lika jobbig tid.
Hon satte mig till världen, och även om mitt liv inte varit det allra bästa, så har hon alltid funnits där.
Som mamma.
Även om vi bråkat, skrikit på varandra, tjatat och kallat varandra namn, så var hon alltid min mamma.
Min alldeles egna mamma, som satte mig till liv.
Jag blir tårögd av det jag själv skriver.
Min mamma betyder verkligen så otroligt mycket för mig, och jag är så dum som aldrig talar om det för henne!
Visst har jag sagt det ibland, skrivit det på gulliga kort på mors dag osv,
men jag har aldrig talat om för henne vad hon verkligen betyder. 
Och hur mycket jag uppskattar allt hon gör för mig.

  Samma med min pappa, jag talar aldrig om för honom att jag älskar honom heller.
Tror nog faktiskt aldrig att jag gjort det.
Om det inte var när jag var liten, men det har jag ju ändå inget minne av isåfall.
Pappa och jag har inte haft den bästa relationen heller, dock har vi inte bråkat ens en triljondel av vad jag och mamma har. När jag och pappa bråkar, då bråkar vi stort.
Men det blir alltid bra igen.
I detta stadium i livet har jag ingen kontakt med honom längre, pga en väldigt upprörande lögn, som jag inte ens har hittat på själv, utan som någon annan säger att jag ljuger om.
Och min pappa väljer att tro dom, framför mig.
Han ger mig inte ens en chans att prata med honom, trots flera skickade sms,
bedjandes om att han skall höra av sig.
Men det är hans val, och jag respekterar det.
Och när det väl kommer till kritan, så saknar jag honom något fruktansvärt.
För jag hade aldrig en far och dotter -relation med honom.
Inte sådär på riktigt. Vi gjorde aldrig saker ihop, som jag önskar.
  Jag älskar mina föräldrar, och jag borde visa det mer, oftare och starkare.

Kärlek finns i många former.
Kärleken till föräldrar, syskon, släkt, vänner, pojkvänner/flickvänner, djur och materiella ting.
Men alla har ett samband. Känslan av att älska något.
Man  behöver inte älska sina föräldrar och syskon, bara för att man har samma DNA.
Men lever man mer eller mindre med dom varje dag, så älskar man dom, vare sig man vill eller inte.
Det är först när man inte har dom där, som man inser vad dom betyder.
  För mig i detta tillfälle, är saknad av många stor.
Min släkt, framför allt mina föräldrar och mina syskon.. som jag har ett helt hav emellan.
Mina gamla djur och gamla vänner, nya vänner och bara vänner.
Min otroligt underbara pojkvän Johan, som finns nära 15 mil ifrån mig.
Den saknaden är nog störst av dem alla.
Men det gör ingenting.
För den kärleken är också störst av dem alla, och starkast.
Jag vill inte leva utan mina föräldrar, och inte heller utan Johan.
Men jag vet att jag någon gång kommer förlora allihop.
Så därför tänker jag visa dom, med allt jag har, hur mycket jag älskar dom.

Make each day count.