I augusti är det 5 år sedan jag fick det där samtalet, som jag egentligen hade väntat på en lång tid. Min älskade Morfar var borta, han hade äntligen fått slippa sin smärta och somnat in. 

Ibland tänker jag lite extra på honom, när jag kommer ihåg något vi gjort tillsammans, eller när jag ser någon som påminner mig om honom. Inatt kom jag av någon anledning att tänka på det när jag skulle sova, och berättade för Thobias hur jävlig jag var som barn.

Något jag gjorde var att koka "té" till honom. Det var såklart inte något vanligt té, utan mitt alldeles egna ihopkok. Och då menar jag verkligen IHOP-KOK. Det brukade gå till på det sättet att jag tog en liten kastrull, la i diverse grejer som tallbar, smultron, gräslök och kottar, fyllde på med vatten och lät det koka ihop på grillen. Silade av allt och gick bort till morfar som rynkade ihop pannan, så som bara han gjorde, och såg besvärat på koppen, "Jahaja på´t igen" och svalde en stor klunk. Efteråt log han alltid mot mig och sa att det var suupergott, men jag vet att det måste smakat som en gammal skosula eller liknande. Kan inte varit gott iallafall.. Men så var min morfar, han var alldeles för snäll för att säga nej, utan smakade alltid när jag kom med mina ihopkok. Det är ett under att han inte blev sjuk någon gång, för man visste aldrig vad jag kunde ha haft i den där jädra kastrullen..

Några somrar senare insåg jag att han nog inte tyckte det var så gott, när jag ifrån mitt hemliga träd såg honom hälla ut resterande té i buskarna bakom husvagnen. Ändå så frågade han då och då vart hans tékopp var, och jag vet att han innerst inne hoppades att jag skulle svara att jag inte ville göra té mer.

Istället började jag ligga i hans gungmatta och ta alldeles för mycket fart, så jag antingen ramlade ur och slog mig, eller åkte runt ett varv och snurrade in mig i den. Jösses vad arg han var när han skulle ta sin eftermiddagstupplur och jag var insnurrad i HANS hängmatta, på HANS tupplurstid. Men han fick alltid tillbaka den, för jag snodde mormors utvikbara säng istället, medans hon la sig inne i husvagnen.

Jag saknar morfar, och jag saknar att vara liten och tro att han alltid kommer finnas vid mig.
Jag kom inte på det förrän han blev riktigt sjuk, att jag en dag skulle få klara mig utan honom.
Först efter begravningen, när jag var ensam i mitt rum så fastnade det för mig, min morfar var borta och skulle aldrig mer kunna be mig om äckligt sörj-té, eller sjunga med mig i båten om hur många fiskar vi skulle få.

Det är konstig hur allting bara rullar på som vanligt.
Man träffar någon, flyttar, jobbar och har släktingar som gifter sig, vänner som skaffar barn, precis som om allt bara är som vanligt, fast att det egentligen inte är som vanligt alls.
Du är inte med oss längre, men du kommer alltid vara omtalad och saknad.

Och jag kommer alltid vara lycklig över att det var just du som var min morfar <3