Min kärlek är såklart min sambo Thobias.

Medans jag skriver det här ligger han på sängen och spelar sitt älskade Fifa 2011, och jag kan inte låta bli att le när jag ser honom. Han är fin den där. Alldeles nyklippt är han också. Jag tänker då och då tillbaka på hur det senaste året har sett ut, alla upp- och nergångar, alla svårigheter vi haft, men också allt det underbara. För i slutändan är det bara det underbara som räknas, och sånt finns det mycket av vid oss.

Första gången jag träffade min Thobias var ironiskt nog på krogen, och det är väl kanske inte där man direkt väntar sig att träffa sin nästa pojkvän. Av någon anledning följde han mig hem den kvällen, och vi hade en riktigt mysig natt tillsammans. Morgonen efter när det var dags att säga hejdå så tänkte jag att det var något speciellt med honom, men tänkte att det från hans sida inte fanns en chans i världen. Oj, så fel jag hade.
Efter mycket om och men tog jag modet till mig och frågade om vi skulle byta nummer, och inte långt efter det var gjort fick jag ett sms där det stod något liknande med "Tack för en riktigt mysig natt."

Det gick ett tag, och vi skrev inte speciellt mycket efter den där morgonen. Inte förrän min mobil ringde anonymt flera gånger och ingen sa någonting, så fick jag ett sms från honom, undrandes om jag var på kryssning, varpå jag svarade att det var jag, om det fanns en stor båt i mitt vardagsrum. Det visade sig att han hade sett en tjej som var lik mig på kryssningen, men inte vågat ringa själv, så hans vän hade ringt för honom, den fegisen..
Jag kan nog inte säga hur glad jag är att den tjejen var där just då, för efter det började vi prata en hel del, långa nätter på msn och sms spenderade vi tillsammans.

Samtidigt som jag började inse att jag verkligen kände något för honom, på riktigt, så blev det tal om att jag var tvungen att flytta tillbaka till Gotland. Just där och då kändes det som om hela min värld rasade samman. Jag ville inte flytta hem igen, jag ville inte lämna mina vänner, och speciellt inte Thobias. Jag var tvungen att tala om för honom hur det låg till, och vi bestämde oss för att ta det lugnt med att träffas tills vi visste hur det skulle bli. Kan med facit i hand säga att det inte direkt gick enligt planerna..

Julafton närmade sig och jag skulle ner till min familj och fira julafton, och Thobias kom hit och sa hejdå. Jag hade köpt en liten julklapp till honom, trots att vi sagt att vi inte skulle köpa något. Det visade sig dock att han hade gjort samma sak. Jag fick strikta order om att inte öppna förrän jag satt på tåget, så när jag väl hade kramat honom i säkert fem minuter och hoppat på tåget så öppnade jag det. Där låg ett gulligt litet mjukislamm, som han hade sprutat på sin parfym på. Jag minns att jag satt på tåget och bara luktade och kramade lammet. Folk trodde säkert jag var tokig, en 20-åring som sitter och kramar på ett mjukisdjur liksom. But I did'nt care. Lammet, som jag döpte till Thoppe, blev som ett substitut för Thobias medans jag inte kunde vara vid honom.

Innan jag åkte gav jag honom ett brev, som han skulle få öppna på nyårsafton. Julafton gick, och jag längtade tills nyår. Inne i Visby lurade min kära mor mig totalt, och vem stod utanför bildörren om inte Thobias, den luringen. Medveten om vad som stod i brevet kände jag att det här nog var det bästa som kunde hända.

Nyårsafton kom, och efter mys med familjen och vänner så blev det dags. Thobias tog breven och gick iväg under en gatulampa och läste, medans jag stod kvar och var mer nervös än jag någonsin varit. När han kom mot mig såg jag att han var nära på att gråta, och jag kunde äntligen slänga mig i hans armar och tala om för honom hur mycket jag älskade honom, och han svarade att han gjorde detsamma. Det som stod i brevet var nämligen att jag inte behövde flytta, och en frågan om han ville börja det nya året som min.

Nu har vi snart haft ett helt år tillsammans, och även om vi haft många motgångar så har vi tagit oss igenom dom, och vi har äntligen börjat komma på plats med vart vi har varandra, och vad vi vill. Jag vet inte hur man förklarar kärlek, men kunde jag förklara skulle jag göra det tusen gånger om. Något jag däremot är alldeles säker på, det är att han är allt jag vill ha, och att jag skulle plocka ner stjärnorna om han bad mig om det.

Han är fin min Thobias, min älskade, vackra Thobias.. <3

Hoppar över en dag då datorn har bestämt sig för att hata mig..

Jag har alldeles för mycket att göra just nu och bloggen får ta smällen (även om jag inte är direkt duktig på att uppdatera den när jag HAR tid, men men.)

Idag har jag och älskling varit tillsammans i 10 månader, helt underbart!
Vi börjar äntligen hitta tillbaka till varandra, och det kan nog inte kännas bättre än såhär.
Alla har sina upp- och nergångar, och jag tror det behövs ibland.  Ibland är det lätt att glömma hur starka känslor man faktiskt har, och varför man är med någon. Som tur är så vet jag precis varför jag föll för min Thobias, och hur jag än vrider och vänder på det så är det alltid samma sak.

Förutom en underbar personlighet så får han mig alltid att känna mig trygg i sina armar, och att det är där jag hör hemma. Jag älskar känslan av att sakna honom när han är iväg och jobbar, och jag älskar ännu mer känslan när han kommer hem och ger mig en puss det första han gör, för att visa att han saknat mig lika mycket.

Jag älskar att somna brevid honom, och veta att han finns där när jag vaknar.
Men mest av allt älskar jag att han gör mig så jävla lycklig.. <3


I don't care if I lost everything that I have known
It don't matter where I lay my head tonight
'Cause your arms feel like home