Ja, som ni kanske redan förstått vid det här laget så fick jag inga pengar i fredags. Istället har jag blivit lovad att få dom imorgon. Jag har inga som helst förhoppningar på att dom kommer att komma in, orkar inte bli besviken ännu en gång. Om dom inte kommer in så skickar min ombudsman ärendet till kronofogden och domstol. Då kan mitt ärende ta allt mellan 6 mån - 1 år för att lösa, och det låter ju som något att se fram emot. Jag hoppas att det inte skall behöva gå så långt, det räcker liksom nu känner jag.

 

Mötet på Arbetsförmedlingen idag gick så bra som det kunnat. Jag visste ju vad jag hade att förvåna mig, men jag är ändå irriterad över hur systemet funkar. Jag skall börja på jobbcoachning på Miroi - i Köping. Kul, jag som älskar att åka tåg.. Det positiva med det är iallafall att detta är 4-6 veckor som man går varje dag, och inte som den förra jobbcoachning jag hade som var 2 timmar, 2 gånger i veckan, och då redovisade man bara sina sökta jobb. Får verkligen hoppas att Miroi är bättre än Personalstrategerna, annars kommer jag bli vansinnig. Positivt är också att när jag ändå måste åka till Köping varje dag så kan jag passa på at träffa Emma, och kanske Becca någon dag. Det har blivit alldeles för lite tid för mina vänner det senaste halvåret.

 

Nåväl, resterande timmar tills Thobias kommer hem skall jag spendera genom att vänta på samtal från Försäkringskassan, hänga upp tvätten, laga mat och söka jobb. Ska även hänga upp en kattbädd som jag köpte av en tjej här från Arboga, hoppas kissarna gillar den! Tjejen var för övrigt jättetrevlig och vi pratade om att ses någon gång på en promenad eller kaffe, det kan vara skönt med lite nya människor i mitt liv, speciellt eftersom jag inte känner så många här. Nej, tvätten kallar!

Idag är dagen då jag blivit lovad och garanterad att få in mina pengar från min förre arbetsgivare. Jag har egentligen blivit lovad pengar sedan mitten av november, men min ombudsman har sagt att hon hade tills i onsdags på sig att skiva på papprena och idag ska pengarna finnas på kontot. Jag har hittills kollat mitt konto 3 gånger, efter kl 09, efter kl 12, och alldeles nyligen. Inga pengar så långt ögat kan nå.

 

På min bank så brukar det alltid stå att en insättning kommer att göras. Oftast så står det två dagar innan insättningen görs. Inte ens det kan jag se. Har försökt få tag på min ombudsman flera gånger, både ringt och mailat men inte fått något svar. Nyligen svarade han äntligen i telefon och sa att det är krångel med både mail och med växeln tydligen. Ja, det var ju tippat. Han skulle försöka ringa henne från sin privata telefon, det var det enda jag fick som svar.

 

Så här sitter jag återigen, och får inte in pengar fast jag har blivit lovad. Men det är okej, jag har slutat vara förväntansfull och se fram emot det, för jag hade ställt in mig på att inte få pengar idag. Precis som alla andra gånger de senaste 2 månaderna. I början av den här resan så trodde jag att det skulle ta en månad att få pengarna, sedan trodde jag att det skulle ta två. Sedan blev det fyra, och vips såhar det gått sju hela månader utan ett enda öre på kontot. Är det inte fantastiskt hur systemet i Sverige fungerar?

 

- Facket kan boka möte med arbetsgivaren, som denne har 14 dagar på sig att svara på. Hon kan alltså vänta tills dagen innan med att svara att hon inte kan. Då måste facket vänta 7 dagar med att skicka ut en ny tid för möte, som hon har ytterligare 14 dagar på sig att svara på, och så lätt gick en månad förbi. Idioti.

 

 - Jag kan inte få igång min a-kassa eftersom arbetsgivaren vägrar ge mig anställningsavtal och arbetsgivarintyg, och det räcker inte med att facket går in som garanti på att jag har jobbat och med vilken lön.

 

- Jag kan inte få hjälp av socialen, eftersom jag har rätt till att få a-kassa, och eftersom jag är sambo så blir han försörjningskyldig. HUR idiotiskt är det inte att min sambo skall få använda sina pengar till att betala mina räkningar? Hans ekonomi borde inte försämras bara för att jag haft en arbetsgivare som inte kan sköta sitt företag!

 

- Det finns alltså INGET som kan förbättra min situation, förutom om jag hittar ett jobb och får en lön. Att hitta jobb i dessa tider när man inte har en utbildning och knappt arbetserfarenhet, det är inte det lättaste. Har sökt över 15 jobb senaste tiden, och jag har fått svar ifrån en, EN arbetsgivare att platsen redan är tillsatt.

 

Man kan ju tycka att med tanke på hur stora summor facken tar in i skadestånd så kunde dom ha betalat ut pengarna till mig, och sedan får dom driva in pengarna från arbetsgivaren bäst f*n dom vill. Men nej, så går det tydligen inte till. Det gör mig så arg att det får gå till såhär, och att det inte verkar finnas några vettiga regler på hur lång tid ett ärende får ta. Om min arbetsgivare inte sätter in pengarna så blir det domstol. Vilket för mig kan innebära allt från 6 månader upp till 1 års ytterligare väntan, inkomstlös.

 

Så nu kan jag inte göra annat än att vänta, som vanligt.

2012 har verkligen inte varit mitt år. Det känns som att jag under detta året fått ta emot ganska mycket förutfattade meningar gällande mig som person, och det är på tiden att jag berättar för er att jag inte varit mig själv under detta år, och varför.

 

De första minuterna in på året började med att jag och Thobias firade 2 år tillsammans under skenet från nyårsraketerna, och jag kände att det här året skulle bli bättre än det förra hade varit. Efter att ha varit sjukskriven för utmattningsdepression under några månader så kände jag att jag ville försöka börja jobba igen. Mitt tidigare jobb hade inte varit fullt så seriösa som de utgav sig för att vara, vilket ledde till min depression och till många samtal med facket. I mars fick jag äntligen jobb på ett konditori här i Arboga, och om jag hade vetat det jag vet nu, så hade jag nog aldrig tackat ja den där dagen.

 

Det började med att jag kände av vilken skillnad det var att ha gått hemma som sjukskriven i flera månader och blivit beordrad av läkare att sova så mycket som möjligt, genemot att gå upp kl. 05 och jobba på stående fot en hel dag. Jag trivdes dock väldigt bra med arbetsuppgifterna, och jag började bli mer säker på jobbet och fick ofta beröm över att jag tog egna initiativ och kom med bra ideér. Fick höra att jag var en tillgång till företaget och att såna som mig är svåra att hitta.Trots lite tråkiga arbetstider så var det skönt att få komma ut i arbetslivet igen, och att få en inkomst. Efter en månad hade gått så insåg jag dock att lönen vi hade pratat om inte alls skulle generera i den summa pengar som jag hade tänkt mig, och det kändes lite surt att jobba så pass mycket som jag gjorde för en så pass låg lön. Min a-kassa var på nästan samma summa som mitt jobb, vilket fick det att kännas ganska ovärt.

 

Eftersom jag vid den tidpunkten ännu inte hade fått mitt anställningsavtal, så frågade jag chefen (vi kan säga att hennes namn är N) ifall vi kunde diskutera lönen och om hon kunde ta fram ett anställningsbevis som vi kunde skriva på. Detta skulle ordnas och efter en månad kom hon med ett ofullständigt arbetsgivarintyg som hon ville att jag skulle skriva på. Jag tog hem det, men skrev inte på. Dagarna senare bestämde N att jag skulle börja 30 min tidigare på morgonen med omedelbar verkan, för att hinna med allt som skulle göras. Jag pratade med facket och undrade om hon fick göra så, och fick då reda på att N's företag har kollektivavtal, vilket innebar att jag hade rätt att få  26 kronor mer i timmen än jag nu hade, en skillnad på ca 4000kr i månaden. Jag bestämde mig för att ta upp detta med N på ett lugnt och samlat sätt och tala om att jag innan månadsslutet ville ha ett anställningavtal och att jag ville få retroaktiv lön för de tidigare månader jag hade jobbat. Svaret jag fick var att hon inte hade råd att betala mig mer, men att jag kunde få jobba svart för 500kr om dagen. Jag tackade nej och talade om att jag skulle prata med mitt fackförbund om detta, eftersom jag visste mina rättigheter. Det var då allt eskalerade och gick alldeles för långt.

 

Plötsligt så var jag ingenting värd längre, jag blev anklagad för att stjäla pengar ur kassan, vara otrevlig mot kunderna och de psykiskt och fysiskt jobbigaste uppgifterna blev mina allihop. Jag fick mitt schema ändrat utefter när dom tyckte att jag skulle jobba, ibland kom det ett sms kl. 03 på natten att jag skulle jobba kl. 06 - 13 istället för kl. 13 -20 som var på mitt ordinarie schema. Förolämpningarna blev allt fler och ju mer jag stod på mer desto värre fick jag höra. När jag kom in i rummet så tystade alla, precis som att dom fryste ut mig för att jag stod på mig och inte accepterade deras beteende att inte sköta sitt företag korrekt. Under maj så gav hon mig ultimatumet att jovisst, jag kunde få rätt lön enligt kollektivavtalet, men då skulle jag endast få jobba eftermiddagar/kväll, vilket innebär att jag fick den tyngsta städningen och inte skulle komma hem förrän kl 21 på kvällen. Jag protesterade och hela juni gick utan att jag fick arbeta. I juli fick jag order av facket att skriva ett provisoriskt uppsägningspapper för att få ett avslut och kunna gå vidare. 6 juli skrev jag på papper om uppsägningen, och facket skulle ta över ärendet. Nu har det med juli månad inräknat gått 7 månader sedan jag slutade, och jag har fortfarande inte fått min lön. Facket gör vad dom kan, men då N hittar på ursäkter för att dra ut på det hela tiden, så kan dom inte göra mer. Har blivit garanterad att få mina pengar sedan i november, men har ännu inte sett några.Nu har jag återigen hört att jag är garanterad pengar under denna månad, så vi får se hur det blir med det. Inte förrän efter ärendet är klart kan jag skicka in mitt arbetsgivarintyg, och på så sätt på igång min a-kassa. Så, för att förtydliga det hela lite grann, jag har levt på 0kr i inkomst under de senaste  månaderna, vilket har medfört att Thobias har fått använda sin lön till att betala för oss båda.

 

Detta har sjävklart fått mig att må väldigt dåligt, ochr bristen på pengar har gjort att vi inte varit ute och träffat folk speciellt mycket under denna tid. Har från vissa vänner fått höra att jag är tråkig som aldrig vill hitta på något, och att jag kan höra av mig när jag är rolig att umgås med igen. Vissa har slutat höra av sig till mig för att jag inte har råd att följa med ut, och vissa säger att vi bara mååste ses, men sen hör de inte av sig igen. Detta har om möjlig fått mig att inte bara må sämre än innan, utan att även känna mig förbannad över de val jag gjort när det gäller mina vänner. Jag har vänner både i närheten och på avstånd, och konstigt nog så är det dom som bor längst ifrån mig som har brytt sig mest. Vänner som jag aldrig ens har träffat frågar hur jag mår, hur mitt ärende går och om dom kan hjälpa mig på något sätt. Dom lyssnar och förstår och hjälper så gott dom kan, även om jag är vrång, ledsen och deprimerad så har dom under tiden funnits där för mig och visat mig vilka som är riktiga vänner. Jag återkommer till er senare.

 

 Jag ska försöka få er att förstå hur jag egentligen har mått under dessa månader, så ni kanske förstår varför jag har varit 'tråkig' och 'osocial.' Det är lätt att sätta på ett leende och säga att allt är bra, att allt kommer ordna sig snart, medans man egentligen skriker inombords. 'Varför ser du inte, varför förstår du inte?' Jag har mått fruktansvärt dåligt över att inte ha hittat ett nytt jobb och på så sätt fått en inkomst. Hade jag haft jobb så hade mitt ärende fått ta hur lång tid som helst, mitt liv hade inte försämrats av det. Men nu har jag i 7 månaders tid suttit hemma i en lägenhet, utan pengar att betala varken hyra, mat eller räkningar. Dessa har Thobias fått ta av sin lön, och det har känts rent ut sagt förjävligt. Pga att han har fått betala hela hyran och mina räkningar under dessa månader så har han själv inte haft råd att gå ut med vänner och vara social, vilket gett mig fruktansvärt dåligt samvete. Vissa dagar har jag knappt velat äta eller tända lampor för att spara in så många kronor som möjligt. Jag har gråtit mig igenom de flesta dagarna, legat sömnlös de flesta nätterna med känslan av att allt har varit mitt fel och att Thobias förtjänat så mycket bättre än mig just då. Någonstans fick han mig att inse att det inte är mitt fel, och att hur svårt det än är med pengar så måste jag äta och försöka få ordning på min vardag.

 

Varje dag under dessa 7 månader har varit en kamp gör mig. Jag har slagits med dåligt självförtroende, dålig självkänsla, värdiglöshetskänslor, ensamhet, förvirring, hopplöshet och en rad andra känslor. Det som har hänt under året har tagit på mig hårt, men jag kommer ur det hårdare. Jag har bestämt mig för att 2013 kommer att vara MITT år, det året då jag tar tag i mitt liv och rensar ut allt negativt. Det som varit positivt med denna resa är att jag och Thobias kommit varandra närmare varandra, att jag insett hur värdefullt det är med riktiga vänner, och framförallt så är jag glad att jag äntligen vågar berätta hur jag har mått under året, och visa vem jag är. Min blogg kommer numera vara 100% jag, och jag kommer våga skriva ut mina känslor på ett sätt som jag aldrig tidigare vågat, i rädslan av hur det skall bli bemött. Jag börjar äntligen inse att jag inte kan vara någon annan än den jag är, och att det är okej. Att JAG är okej, precis som jag är.

 

För att avsluta detta milslånga inlägg så vill jag tacka alla de som finns vid min sida, och hjälper mig igenom svåra tider. Ni är så värdefulla, ni anar inte.

 

Och till min Thobias. Du är det finaste jag någonsin kommer att ha vid min sida. Tack mitt hjärta, för allt du gör för mig, för att du får mig att skratta när jag inte vill le, och för att du ser det fina i mig när jag inte gör det själv.

 

Du är allt ♥