Att leva i nuet
Igår - trots bråk och illamående och fruktansvärd huvudvärk, så fick jag ett sånt där rus av lycka. Rakt från himlen liksom. Pang in i kroppen. De kommer ofta dom där. Lyckorusen. Känslan av att jag är komplett, att mitt liv är komplett. Jag saknar inget.
För några år sedan inbillade jag mig själv att jag aldrig var menad att få må bra.
Samtidigt som jag inbillade mig själv att allt skulle bli bra om några år, när jag hade man, barn, jobb och hus.
Man vet inte vad det är som gör en lycklig, det går inte att säga som jag gjorde. För man vet inte. Jag har inget jobb för närvarande, jag har inget hus, jag har inga barn, och jag är inte gift.
Men jag är lycklig.
Fan vad mycket tid jag har slösat på att oroa mig! På att ångra saker jag gjort och inte gjort.
På att älta det som varit och undra över det som skall komma.
Fan, jag måste börja leva i nuet! Vara närvarande i allt jag gör. Uppskatta detaljerna.
Det är liksom där lyckan ligger.
Och när jag tänker tillbaka på gårdagen så känns allt bara så jävla onödigt.
Så oförståeligt. Hur jag kan bete mig på ett sätt - just då, som jag aldrig skulle vara på annars? Hur jag som person bara kan gå över till en Hannah jag inte känner?
Och jag tänker att allt - allt är bara så onödigt.
Om man bor ihop med någon som nästan alltid glömmer att fälla ner toalettlocket eller stänga skåpsdörren efter sig - ja, då kanske det är dags att börja gilla läget!
Det är dags att jag bestämmer mig för hur jag vill ha det här hemma.
Ska jag välja att vara en tjatig svidkärring och bidra till dålig stämning och sura miner, eller ska jag helt enkelt acceptera och välja mina strider?
När jag ligger på dödsbädden och funderar över livet jag har levt, kommer jag då ångra att jag inte tjatade mer, och att jag inte blev irriterad över minsta lilla grej? Jag tror inte det.
Snarare tvärtom.
Jag tänker frigöra mig från det, och börja hantera situationer istället.
Och jo, jag är en jävla tjatkärring, och en slarver emellanåt.
Men som ni vet så har även jag massvis med saker att tänka på.
Jag är en tänkare, och mitt hjärnkontor är ständigt uppe i varv.
Jag funderar och filosoferar. Konstant. Min inre monolog tar aldrig en paus.
Vardagen är tillräckligt stressig som den är, och jag blir ofta distraherad av annat.
När min älskling kontrade mitt tjatiga "Kan du aldrig komma ihåg att.." med ett "Gör det själv om det stör dig!" så insåg jag att - det är så sant. Som sagt, det är dags att gilla läget!
Förändringar kan inte tjatas fram. Dom måste komma från en själv.
Gillar det det du skriver gumman. Jag är typ en sådan period just nu, jag tänker på saker som har varit..oroar mig för morgondagen..hur livet kommer se ut, jag vill ha barn, hus, bil etc..men att tvinga fram det blir bara jobbigare. Bättre att vara i nuet, se hur morgondagen blir och försöka göra det bästa av alla situationer. En del saker behöver glömmas och andra behövs för att ge mig en tankeställare.
Synd att du inte bor här, hade varit så härligt att bara komma och knacka på din dörr och sätta sig ner med en kopp kaffe och bara prata om allt mellan himmel och jord.
Puss & massa saknad till dig.
Grymt bra inlägg! Fick mig att tänka till.. Och det ligger nog mycket i det du säger - att det är så jäkla onödigt att oroa sig och älta saker istället för att faktiskt ta tag i sitt liv och förändra det så som man vill ha det istället :).
tack gumman å de är du med <3 mycket!!!
Melina: Du har så rätt i det du skriver, och det är ju också det jag menar. Man kan inte tvinga fram något, det måste komma självmant. Tycker det vore helt underbart att bara få ta en fika och prata om allt med dig, vi får absolut ta och ses när jag kommer ner till gotland igen, förmodligen nu i vinter! Detsamma vännen, saknar dig massor. Puss!
Hej!
Tack för komplimangen om Jasmine! <3
Jo det är jätte skönt!
Jo det skall jag göra. Jag vet att hon hälsar tillbaka. :)
Kram
