Varför skall jag envisas med att kolla på sorgliga saker - när jag redan är ledsen?
Dumma, dumma, dumma mig.

I vilket fall som helst så tänkte jag skriva av mig lite om vad som fått mig ledsen.
Fick höra talas om en dokumentär, som skall vara helt underbar. Eftersom jag är en jävligt blödig typ så tänkte jag att det här passar ju mig perfekt. Och jo tack - det gjorde den.
Jag snyfta, snörvla och böla mig igenom 58 minuter av ren kärlek.

Dokumentären heter Hugo och Rosa, och är en svensk dokumentär av Bengt Jägerskog,
från 2002.

Här har Bengt under tio år följt syskonparet Rosa och Hugo Bergqvists liv på gården Gunby i Roslagen, där de bor.
Hugo hugger ved och bär in vatten från brunnen trots att han är nära hundra år, och Rosa spelar dragspel och skurar mattorna varje vår.
De har varken el eller rinnande vatten, men de älskar sitt hem och ser ljust på tillvaron.
Och de tar sig rakt in i mitt hjärta.

Jag kan inte hjälpa att jag förälskar mig i dessa två gamla skruttar.
Redan efter några minuter in märker man hur mycket de betyder för varandra, och hur otroligt mycket de delar med varandra.
Jag tror inte att jag någonsin haft tårar i ögonen och gråten i halsen under en hel dokumentär förut. Den som inte har sett det - se den!