Som de flesta redan vet så är jag en flykting - från Gotland, hehe. Det innebär alltså att hela min tjocka släkt befinner sig på Gotland, men inte jag. Ganska dumt kan man ju tycka. Men men, what's done is done, och jag trivs bra här i "en annan del av Köping" med min Thobias.

Jag har inte alltid haft en bra relation med mina föräldrar, och med en av dom har jag det fortfarande inte. Dom skiljde sig när jag var 8 år gammal, vilket tog väldigt hårt på mig. För mig kändes det som om mamma la all skuld på mig, när hon väl såg mig. Därför sökte jag uppmärksamhet genom att bete mig dåligt, för om man inte får någon uppmärksamhet alls - då är t.o.m dålig uppmärksamhet något man blir glad av.

Jag började skolka, ljuga, röka, vara ute länge om kvällarna och började totalt skita i vad mamma så åt mig. Vilket ledde till att jag flyttade till pappa.

Pappa är ganska sträng av sig, vilket är totala motsatsen till mamma. Gör man pappa arg så blir han ARG, och det får konsekvenser som heter duga. Mamma är mer den som inte orkar bry sig och låter det vara, vilket gör att det är svårare att respektera henne och lättare att fortsätta jävlas.

Under senare år vet jag exakt varför jag gjorde som jag gjorde under de åren, jag kände att jag var osynlig, som att jag skrek varje dag utan att någon hörde mig. Jag vill bara bli sedd, uppskattad och älskad som alla andra barn, och det var inte förräns för något år sedan som jag insåg att mamma inte såg mig för att hon själv mådde dåligt, vilket gjorde att vi krockade med varandra gång på gång.

Idag har jag och mamma en bra relation till varandra. Hon hjälper och stöttar mig när jag behöver det, och även när hon säger emot mig så vet jag att hon bara vill mitt bästa. Jag vet att hon har mycket att tänka på, och precis som mig varit med om mycket i sitt liv, vilket hjälper mig att förstå varför hon ibland beter sig som hon gör. Det finns gånger då hon driver mig till vansinne, men jag vet att det finns något bakom det. Om någon skulle frågat mig för några år sedan hur jag kände för min mamma skulle jag ha svarat att hon är "en jävla kärring som inte fattar ett skit och bara födde mig för att få pengar". Idag skulle jag säga att mamma är en av mina bästa vänner, som alltid finns där och ställer upp för mig, och att jag älskar henne mer än jag kan förkalra. Vi säger ganska ofta i telefon till varandra att vi älskar varandra och jag är glad att vi hittade tillbaka till den mor- och dotterrelation vi har idag, även om saker alltid kan bättras.

Min far och jag har däremot nästan aldrig bråkat, men bråkar vi så bråkar vi rejält. När jag flyttade till Köping för 3 år sedan kramade han om mig och sa att han hoppades att jag skulle få det bättre här än vad jag hade haft det på Gotland. När hans fru Mirjam kramade om mig och sa att dom båda älskade mig och ville mitt bästa såg jag hur pappa blev tårögd och gick in mot huset. Det var första gången jag kände att han faktiskt älskade mig, och han kunde inte ens säga det själv. Jag kan inte minnas att jag fått höra från pappa att han älskar mig, vilket är sorgligt. Sånt bör man komma ihåg. Jag klandrar honom inte, han har en ny familj nu, med en ny fru och nya barn som han gör allt med han inte gjorde med mig. Men jag antar att han är lycklig, och det är allt jag vill att han skall vara, även om jag då och då önskar att han kunde ringa och fråga hur jag mår. Ofta när jag pratar/skriver om min far så blir jag tårögd, och mina ögon är inte torra någonstans nu heller. Jag älskar min pappa, och jag saknar honom. Även om jag är vuxen och flyttat så behöver jag honom. Jag kommer alltid behöva honom.

Jag vill också skriva lite om Tord, min lillebrors pappa, som varit lite som en far till mig under alla dessa år. Han och min morfar är dom två som har tagit med mig på saker, varit ute och fiskat, åkt iväg på utflykter och gjort massa roliga saker ihop. Min älskade morfar finns inte längre med oss, och i onsdags tände jag ett ljus för honom, på vad som skulle blivit hans 72-årsdag. Det går inte en dag utan att jag saknar honom.
Till morfar och Tord vill jag bara säga tack för att allt ni gjort, jag älskar er.