Jag har tänk på det här med kärlek.

Kärlek är aldrig som på film.

Varje gång jag ser en kärleksfilm tänker jag "åh, en sån kille vill jag ha."

Men ärligt, såna killar finns inte.

Film får oss att bli orealistiska.

Får oss att tänka orealistiskt.

Film gör så vi får förhoppningar, förväntningar, önskan, hopp.

Men egentligen, kan vi aldrig finna sån kärlek som dom på film har.

Inte förrän vi inser, att det är våra egna orealistiska förväntningar som hindrar oss från att hitta den perfekte, ni vet, Mr. Right, kan vi faktiskt hitta honom.

Jag må vara ung, eller gammal, beror på från vems synvinkel man ser ifrån,

Men jag har genom mina år älskat, till den vad jag trodde var den allra högsta grad.

Och kanske har jag det.

Men det vet jag aldrig förrän jag träffat en ny, en som passar bättre.

Kärlek är som ett par skor.

Man hittar ett par som passar perfekt, som är snygga och bekväma, trygga.

Sedan, när man haft dom ett tag, blir dom slitna, för safe, och för tråkiga.

Och då köper man ett par nya skor.

Och de nya skorna man köper är alltid, mark my word, alltid bättre än dom gamla.

Men hur är kärleken egentligen?

Hur känns det att vara hela någons värld?

Jag vet faktiskt inte.

För jag har aldrig fått känslan av att vara det.

Jag vet att jag varit älskad av mina partners, men jag har aldrig fått känslan av att de verkligen tycker att jag, Hannah, är deras hela värld, och beyond.

Det är det jag alltid försöker ge mina partners.

Känslan av att vara allt.

Alla vill vi ha den där kärleken dom har på film.

Alla killar är perfekta på film.

Just det, på film.

Film och television är bara ett sätt för oss människor att få drömma oss bort.

Få fantisera om något vi inte kan få.

Kunna något vi inte kan.

Göra saker vi inte vågar.

Film får oss omedvetet att skapa förväntningar, som ingen kan leva upp till.

För ärligt, om du hade en pojkvän som var precis som i filmerna,

En totalt perfekt pojkvän, snygg, artig, omtänksam, charmig, romantisk, alla bra egenskaper du kan räkna upp..

Vore det inte tråkigt?

Jag vet i alla fall att det jag älskar med människor,

Det som verkligen får mig att älska någon, är deras brister, och deras fel.

Jag vet, låter som en klyscha, huh?

Men ärligt, det är inte förrän efteråt man inser att vad man älskade hos personen mer var dess brister och fel, än deras bra egenskaper.

Jag vet att mitt hjärta dunkade dubbelt så hårt när han skvätte ner hela badrumsgolvet och gjorde mig galen, än när han tänkte på mig och torkade upp efter sig.

Jag vet att min puls gick dubbelt så fort när han diskade på ett speciellt sätt, som drev mig till vansinne, än när han diskade på mitt sätt, så som jag ville att han skulle diska.

Ta människor för vad dom är.

För dom kommer alltid vara sig själva.

Jag kommer aldrig att försöka ändra på en person, någonsin.

Om jag inte kan älska någon för hur personen är, utan att försöka ändra på honom.

Vem är jag då att älska?

Och ärligt, vi vet alla att det inte alla gånger är så lätt.

Men vi skapar kärleken.

Vi gör kärleken till vad vi vill att den skall vara.

Jag, jag vill att min skall vara äkta.